Jag skall aldrig...
Om ca 3 timmar kommer familjen hem och jag vet inte vad jag skall göra.
Har gjort alla mina sysslor som sagt och nu har hundarna vaknat med.
Jag har alltid tyckt att det har känts konstigt att prata med djur. Jag känner mig löjlig på något sätt.
Det första jag tänkte på när jag kom hit var att Richard och Bev pratar med hundarna som om det var deras barn.
De skäller på dem som man gör på barn, de berömmer dem med sån där bäbisröst ni vet och säger
Good gril what a good girly (detsamma med killen då).
det är samma sak på kvällarna när familjen + hundarna sitter i vardagsrummet och har kvällsmys. Då säger dem till hundarna.
What a good girly, mum's darling etc.
Jag tänkte att när jag kom hit skulle jag aldrig börja prata med hundarna, men jag gör det redan.. fast bara när ingen annan hör då jag känner mig så dum.
Jag måste ju säga till dem när de är olydiga och berömma dem när de gör något bra. Men när Bev och Richard är hemma håller jag tyst. Då pratar jag bara med människor.
Kanske hade det varit en helt annan sak om det hade varit min egna hund, för jag vet att jag satt hemma och pratade med våran katt ibland :P haha
/ bye
